Doris RW

Jag definierar mig själv som aktivist. Definitionen, är den viktig? Vad vill jag säga med den? Den är en av många definitioner/titlar/etiketter jag ger mig själv. Det intressanta är att de är förändliga, de är mina. Fast i det offentliga rummet är det inte så, där tilldelas jag definitioner. Helt lösryckta, ur kontext. Eller ur en kontext där den tilldelade definitionen av mitt jag inte överensstämmer med min egen. En definition jag har svårt att sätt på mig själv är den som konstnär, att ge mig själv utrymme att skapa konst, vara i konsten och hänge mig åt den. Att prestera. Bli bedömd. Att ha nått att säga. Under ett handledningstillfälle sa någon ” konsten har inte som uppgift att ge svar, utan att ställa frågor”, meningen som dyker upp lite då och då. Hur som, jag tycker den meningen är skön att ha med mig under vår gestaltningsuppgift. Dock hatar tydligen min handledare denna mening. För mig tar den mig bort från det illustrativa arbete jag är trygg i, till att öppna upp arbetet. Bort från målen och en möjlighet att hänge mig åt processen. Och konsten.

Där jag är nu försöker jag binda ihop och hitta referenser. Förstå mina projekt. De har varit så självklara när jag har varit i dem, fast efter en veckas sjukdom ser jag på dem utifrån. Det känns platt. I sjukdomens påtvingade apati har inget existerat förutom slem. Slem, det har jag numera på burk. Färgat med karamellfärg. Det var nog där samlarprojektet gick för långt. Tid att gå vidare.

Ett annat projekt är fötterna, filmen om fötter. Gåendes, sittandes, solandes, fotbadandes m.m. Här börjar säcken sluta sig, har fått tillåtelse att använda en kompis musik i filmen. Stress som släpper. Musiken gör det komplett!

Projekt tatuerare går strålande! Jobbar på portfolion och beställningar väller in. Sjukheten har dock tvingat mig till ett uppehåll även här. I helgen kör jag igen, denna gång på mig själv! Tänker att detta projekt lite sammanstrålar med samlandet och skapandet av mina illustrationer – göra, dokumentera och sälja in till allmänheten.

Ja till livet som projekt. Svårt, kul, jobbigt, spännande, inspirerande, utmattande, oförutsägbart och sjukdomsframkallande. Fantastisk ingång, utgång och fortsättning. Fast det är något som bara är för mig, inget jag vill utveckla vidare offentligt.

Tanken jag har nu om att det är platt tror jag är att slutet för projektet närmar sig och med den stressen och pressen om att prestera något fantastiskt. Fast min tanke har hela tiden varit att fortsätta med arbetet efter kursens slut, alltså att redovisa något ofärdigt och imperfekt. Samt att göra ett gemensamt installationsbygge för alla projekten som ska ställas ut. Och ut på etern. Ta plats!

Tidigare arbeten från min tid på Hdk som jag inte lagt upp: